I fredags var jag och min kollega på väg tillbaka från avdelningen när vi mötte läkaren från neonatalavdelningen som berättade att han hade en patient han ville att vi skulle se. Neonatalavdelningen härnere är ett litet rum med kuvöser längs med väggarna och på golvet sitter oftast mödrarna och matar sina för tidigt födda barn. När vi hade behandlat vår patient kom en norsk sköterska in och vi hälsade och stod o pratade en stund, och då känner jag hur någon tar mig i handen och när jag tittar efter vem det är så är det en kvinna som sitter med sitt för tidigt födda barn i famnen och gråter och tittar bedjande på mig. Så hjälplös jag kände mig! Som sjukgymnast kunde jag ju inte direkt erbjuda något och egentligen var det inte den sortens hjälp hon sökte utan någon som lyssnade och var hos henne och inte ens det kunde jag hjälpa med eftersom min swahili sträcker sig till att kunna instruera i enkla övningar och det tror jag knappast hon hade känt sig så hjälpt av. Det vi däremot kunde göra var att be en av de lokala sjuksköterskorna att komma in och vara hos mamman en stund och det gjorde hon också. Men för mig som inte är van att se för tidigt födda barn satte sig denna upplevelse sig i hjärtat.
Men det är också många lyckliga historier, många som blir hjälpta och får den behandlingen och stöd de behöver. Där är fortfarande ett stort behov för hjälp, på så många sätt, härnere! Så har ni möjlighet någon gång att åka iväg och arbeta i stödprojekt/utvecklingsländer, gör det! Ni får så mycket igen! Varje gång vi möter någon och berättar att vi arbetar på sjukhuset tackar de alltid oss!
Så jag säger tack till alla som gjort det möjligt för mig att åka iväg, min chef som brinner för detta, alla som betalar skatt i dk och därmed pengar till Danida, och allra mest till min älskade sambo Fredrik för att du trots att du inte alls tycker om när jag är borta, ser hur mkt det betyder för mig och har stöttat mig till att åka från det att möjligheten kom upp!
Asante sana! (Tack så mycket)
